Du bläddrar just nu i kategoriarkivet för ‘Personlig utveckling’
..känns det bättre än andra. Det är kanske så det ska vara. Jag bryr mig inte längre. Jag pratade med min svärmor i telefon igår om intervjuerna jag varit på.
”Hur gick det?” frågade hon såklart.
”Jag har ingen aning” sade jag ”och jag struntar faktiskt i vilket för jag har slutat att engagera mig känslomässigt.”
För det är mitt nya mål i mitt jobbsökande: Att sluta lägga känslor i arbetet. Jag borde ha gjort det från början. Dock var mån-tis denna vecka för mycket. Jag trodde jag hade framtiden som i en liten ask: TRE jobb på G. Så bidde det ingenting. Orkar inte med det någon mer gång, nu är det slut med känslor. Jag är likgiltig.
Så går det hela i vågor. Panikkänslorna smyger sig på ibland, som en lömsk liten parasit. Sen kan det gå flera timmar och allting känns rätt ok.
Jag vill bara en sak, och det är att allting ska ta slut. Tomheten, osäkerheten, att det ska vara över snart.
Nu är det helg. Jag avskyr helger.
Nu har jag rest på mig. Någorlunda i alla fall.
Jag har faktiskt tre intervjuer inbokade den här veckan. Två vikariat, i o f s, men ändå. Jobb. Värde.
Jag har gråtit i telefon när jag har pratat med mamma, med pappa och med min coach. Min man har jag inte fått tag i, men det är kanske lika bra så får han jobba i fred. Han har nog av att ta hand om mig och min låga självkänsla på kvällarna.
Nu får det räcka.
Människan är bra funtad egentligen. Viljan att leva och leva vidare är (för det mesta) den starkaste driften, den som tar vid när allting annat faller. Jag vill bara dra. Jag vill sticka från stan, lämna datorn med amv.se och stepstone.se och monster.se hemma, lämna mina barn så att de slipper se mig gråta, lämna min man så att han inte ska behöva trösta och stötta igen. Jag vill sticka ifrån allting och bara fly. Men ändå inte.
För samtidigt: Var för det mig? Tid för eftertanke? Kanske det, men eftertanke är inte alltid av godo. Fly från panikångesten? Den kommer alltid att hitta mig, jag ska låta den komma till mig (har min terapeut sagt, jag gör det men den försvinner inte – ska det vara så?).
Jag har en intervju i em. Måste tvätta bort den rinnande mascaran tills dess, sträcka på mig och försöka hitta min borttappade självkänsla någonstans bland alla betygskopior och välskrivna personliga brev.
Tills nästa gång jag faller.
Jag önskar SÅ att det här lilla helvetet kunde vara över snart. SNART.
Läser mina senaste inlägg. Fruktansvärt gnälligt. Men jag vet hur jag fungerar:
- Besvikelse.
- Ältande.
- Tycka-synd-om-mig-själv-ande.
- Nya tag.
…och hur vore det om jag hoppade direkt från 0 till 4: Nya tag?
Jag KAN inte göra mer. Det är JÄVLIGT synd om mig: BRA. Då går vi vidare.
Men vad säger man till en person som jag, eller rättare sagt: Vad 17 vill du höra då eftersom alla uppmuntrande ord uppenbarligen inte har någon effekt? Jag kan ju såklart bara svara för mig. Jag behöver höra samma sak om och om och om IGEN. Det innebär: Det kommer att ordna sig. Du är bra som du är. Du gör vad du kan. Och det är BRA.
Och det viktigaste av allt, och det antar jag gäller för alla personer som själva upplever att de lever i någon form av kris: LYSSNA. Det finns inte alltid någonting att säga, det finns inte alltid några tröstande ord. Men bara att ha någon som lyssnar är jätteskönt. Jag har ett otroligt starkt bekräftelsebehov, och jag behöver också förutom lyssnandet bli bekräftad hela tiden. Men det är jag. Och den bekräftelsen får jag av min familj.
Jag försöker också klamra mig fast vid: Det finns en mening med allt. Om jag inte blir THE kandidat till det här jobbet så är det mening med det. Hur som helst, det måste jag tro för att överleva med förståndet i behåll.
Jag har skrivit första delen av boken. Boken om mitt jobbsökande. Jag skulle så gärna vilja avsluta den med orden: Och idag har jag ett nytt jobb. Jag drömmer om den dag då jag kan komma till min coach och säga: Vet du vad? Jag har fått jobb. Han följer min kamp nära, han är med och stöttar i motgångar och pushar i medgångar. Han är den första person jag ringer till när jag fått någonting positivt i telefonen.
Och hur kan jag gnäll inför en så positiv person?
SÅ FAN att jag ska låta det här ta min tillvaro ifrån mig.
Det senaste halvåret, när jag har befunnit mig i den situation jag är i, har jag lärt mig otroligt mycket om mig själv. Jag var inte den jag trodde att jag var. Den person jag har hittat, längst där inne, är en varm och sympatisk person som är tillfreds med livet och som kan glädja sig åt de små sakerna i tillvaron som gör livet värt att leva.
Jag har pratat med min kloka syster om det här med att vilja vara chef, t ex. Eller pratat och pratat, vi har mailat fram och tillbaka till varandra. När jag satt i min senaste befattning, det som jag kallar mitt drömjobb, satt jag ju där som chef för min funktion inom verksamheten. Det var min första chefspost. Jag agerade så som jag trodde att en chef skulle agera, som jag trodde att jag skulle agera utifrån mig själv i den rollen. Det kanske var det som gick fel. Nu säger folk runt omkring mig att Du som är så framåt, Du är en vass person, Du är kaxig. Visst kan man ju som människa förändras, men det är inte riktigt jag. Kaxig – absolut inte. Jag är otroligt ödmjuk och tror alla, precis alla, om gott innerst inne. Framåt kanske jag är, men mest därför att jag alltid har trott att det är någonting positivt att vara det.
Jag har tidigare skrivit om Svenssonlivet, hur viktigt det är för mig och hur mycket jag uppskattar det. Det går egentligen inte ihop med bilden av mig själv som chef eller som en person i ledande befattning. Jag har alltid haft den uppfattningen att det är viktigt att göra karriär, att BLI någon, att vara en värdefull person på ett företag har för mig inneburit att man tjänar mycket pengar och är någon som bestämmer över andra. Så är det säkert för många.
Jag vill däremot hellre vara en tillgång för en arbetsgivare genom att leverera ett gott resultat och genom att gemensamt med mina kollegor verka för en god arbetsmiljö. Rivalitet och intern politik är jag så TRÖTT på. Jag söker prestigelöshet och leenden.
Finns sådana arbetsplatser, för övrigt?
I alla fall. Jag har fattat ett beslut: Inga fler roller. Jag ska vara den jag är. Kan tyckas självklart, men har man som jag spelat teater i hela sitt liv är det svårt att bara lägga av med det. Jag ska i alla fall försöka, allt för att hitta mitt rätta jag och också våga stå för det rätta jaget i alla sammanhang.
Vi hade kompisar hemma igår. Kanonmysigt. Vi fixade mat tillsammans och fikade på det och barnen lekte (rätt bra) tillsammans hela tiden. De har en underbar liten bebis som jag fick bära på och gosa med. Men – nej, det blir ingen nr 3.
Vi kom att prata om konsten att uttrycka sig i skrift. Jag tycker det är otroligt viktigt att kunna skriva korrekt, stava ordentligt och använda stor bokstav. Det ser snyggt ut, det ger ett jätteviktigt intryck på den du adresserar dig till om du kan uttrycka dig bra i skrift. Båda våra familjer är dubbel eller i deras fall trippel språkbakgrund. Våra barn är helt tvåspråkiga, och med två språknördar till föräldrar har vi alltid varit noga med båda språken, att de ska lära sig tala och skriva lika bra på båda sina hemspråk.
Sen kanske jag är lite väl noga med skriften.
Jag har alltid skrivit. Från det att jag var sex år gammal har jag skrivit dagbok och jag och min kompis skrev en gemensam berättelse ur två olika perspektiv i varsin bok. Skriva är lika viktigt för mig som att andas. Prosa eller artiklar – bara jag får skriva och uttrycka mig med ord.
Jag har även försökt mig på att skriva prosa på mitt andra modersmål, franska. Det är jättesvårt, men en riktigt, spännande utmaning.
Givetvis har jag också en halvskriven roman i skrivbordslådan. Jag har skrivit på den i tre år nu, tänkte jag skulle skriva klart den när jag hamnade i den situation jag befinner mig i idag. Det har nästan gått vägen, jag har skrivit nästan hälften sedan i våras.
Mitt uttryckssätt är skrivandet. Det är mitt andrum när tillvaron stundtals känns för tung att ta in.
