Du bläddrar just nu i kategoriarkivet för ‘Tankar om fram- och baktid’
Satt och roade mig med att räkna lite från min jobbsökartabell.
Sedan i juni har jag sökt 76 jobb. Det har varit både i min region där jag bor och några i Stockholm. Befattningarna har varit allt ifrån Kommunikationschef till marknadsassistent till webbstrateg. Jag har varit på 19 intervjuer för 12 olika jobb. Det är rätt bra. Relativt sett. Ska någon dag räkna ut också hur många nätverksträffar jag har varit på nu i höst, sen i augusti. Landar nog någonstans på 15 stycken totalt.
Jag har jobb. Och insomnia. Vaken sen 5 en söndag, barnen är hos barnvakten så vi kan sova länge idag. Så sitter jag här, med huvudvärk och spänningar i kroppen och kan inte sova.
Fast det gör inte så mycket. Jag har ju jobb. 
Jag försöker landa. Det har varit en omtumlande vecka och jag vet inte – men jag tror kroppen håller på att säga ifrån. Jag sover något otroligt dåligt och känner hur jag på något sätt ligger och spänner mig. Käken värker när jag går upp och går en sväng i huset, som om jag har musklerna i försvarsläge hela tiden. Huvudvärken i nacken ligger kvar. Inte så stark som första dagen men ändå. Värktabletter hjälper inte.
Så jag tror kroppen håller på att gå in för landning. Ska bli skönt att få en vecka till och smälta hela den här resan. På måndag ska jag prata med min coach och min chef inom omställningsprogrammet, hoppas få lite återkoppling om varför kroppen reagerar som den gör.
Kan ha andra orsaker också, men de tänker jag inte dryfta här.
En kul grej: Jag blev uppringd igår av den arbetsgivare som jag var på intervju hos i måndags. De vill jag ska komma tillbaka för en andra intervju. det är ett fast jobb, men pissig lön, så om jag får det blir det ju en avvägning. Jag lyfte frågan om lön lite snabbt i telefon, om de inte alls kan tillmötesgå vad jag begär är det ju ingen idé att jag kommer tillbaka. Men jag ska ta den diskussionen på torsdag, när vi ska ses.
Tänk att jag fick julpynta i år med en vetskap om vad som händer på andra sidan nyår. Det trodde jag inte för en vecka sen. Förra veckan, när jag grät och såg allt i svart. Men så är det ju. Man kan ju inte veta i förväg.
Kroppen är en konstig maskin. Jag minns inte den natt jag sov så dåligt senast. Kroppen har gått på högvarv sedan igår eftermiddag. Flera av alla personer som jag har involverat i mitt sökande och i min förtvivlan och frustration har hört av sig om inte jag hört av mig först.
Men igår kväll var det stört omöjligt att somna, trots champagne och en aning salongsberusning. Jag somnade väl vid 1, eller nåt, bara för att vakna vid fyra igen. Jag har legat och halvslumrat lite grann, lyssnat på makens snarkningar, gått upp och släppt ut katten. Så klockan halv 6 gav jag upp. Med en god kopp kaffe, ett tänt ljus och med klockans tickande som enda sällskap känns det rätt okej ändå.
Jag har ju fått jobb. Jag kommer inte att behöva gå på a-kassa. Jag kommer att få göra det jag kan bäst. Det är ett mer prestigelöst jobb än jag har haft förut, jag ska agera sekreterare också, men det har jag ingenting emot. Businessen är så pass intressant och det blir vad man gör det till.
Nu ska jag skriva ett kapitel till i min bok.
Vad händer med den här bloggen? Tja, det är ju ett vikariat jag har fått, så egentligen är ju inte jobbsökandet över.
De senaste månaderna, alltså den här hösten, har varit någonting i hästväg. Jag har slitit och kämpat och känslorna har farit upp och ner utan uppehåll. Tänk om.. Tänk om jag hade vetat var jag skulle befinna mig när min sista månad på omställningsprogrammet tog sin början. Men så är det ju så.. om inte om vore..
Idag, torsdag, ska jag ta en ledig dag, tänkte jag. Åka och träna. Städa hemma. Plocka fram julpyntet. Skriva lite, rent av. Jag kanske får lägga mig och sova om jag inte orkar med dagen, med tanke på hur natten har varit!
Jag får se. Tio i sex. Jag tar nog en kaffe till.
Jag ringde ju runt idag. När jag hade fått veta. Jag ringde mamma när jag precis var på väg tillbaka till bilen.
- Men mamma var är min bil?
Jag hittade den inte där jag trodde jag hade lämnat den.
- Men lilla gumman, var har du parkerat då? Vilket parkeringshus?
- Jag vet inte. Mamma, var är min bil? Jag tror jag ställde den här.
Jag var precis yr och surrig de första timmarna efter mitt möte med min nya chef. Jag är dessutom mycket stolt över mig själv då jag förhandlade upp min lön. Jag fick ett bud och sade att Nej, jag vill ha mer, jag gav en ny summa och fick det efter lite övervägande.
Jag hade så många tankar om mötet i eftermiddag. Den här gången lyckades jag dock förhålla mig rätt kall känslomässigt sett. Jag hade verkligen inga förväntningar när jag kom till kontoret, men visst kändes det lite udda att sätta mig på VDns kontor och börja prata om tjänsten igen. Förmodligen ville de kolla en sista gång om deras beslut höll.
Min man sade efter grattispuss och hurrarop:
- Nu håller du dig lugm, gör vad du blir tillsagd och ingenting mer!
Jag har en tendens att vilja förändra världen, nämligen.
Jag är så glad. Det känns så bra. Lättnaden går inte att beskriva.
Det tog slut. Det har ordnat sig. Så många gånger jag har repeterat telefonsamtalet till min coach och till min chef inom omställninsprogrammet: Jag har fått jobb. Jag har spelat upp de telefonsamtalen om och om igen. Idag när de blev verklighet var det som en surrealistisk upplevelse, det var på något sätt inte jag som fanns där, som uttalade orden Jag har fått jobb.
Smaka på orden. De ligger så bra på tungan.
Jag – har – fått – jobb.
Det är viktigt att hålla sig sysselsatt. Någonting varje dag, någonting kul emellanåt att se fram emot. Jag kan inte planera så långt i förväg, det blir mer vecka för vecka. Denna vecka har jag haft en intervju måndag, läkarbesök tisdag, luchdate onsdag samt en intervju, torsdag är hitills tom, och fredag har jag en nätverkslunch.
Nästa vecka har jag ett möte måndag morgon, tisdag morgon har jag möte med nyföretagarcentrum och sen på tis fm har jag en eventuellt fika med en kompis och sen en nätverkslunch. Ons-tors åker jag till Stockholm med ett möte/fika inbokad torsdag morgon. Fredag nästa vecka har jag en till lunch inbokad.
Min kalender måste fyllas. Jag får inte stanna upp, fundera för mycket. Jag ska försöka begränsa topparna så att dalarna inte blir lika djupa. Det är en grundläggande, mänsklig drift att sträva efter att må bra hela tiden att ligga på topp. Men det går ju inte. Om man hela tiden låg på topp, hur skulle man då kunna uppskatta glädje? Jag känner att jag inte kan styra när mitt fall ner i dalarna kommer. Så då känns det skönt att veta att min inneboende drift att kämpa mig uppåt igen kickar in efter ett tag.
Jag är bara rädd att en dag kommer inte den driften igång som den ska.
